Ida

Har kommit till den punkten i mitt liv då jag insitt att den ända man kan lita på är sig själv.
Vad är pointen med att bli huggen i ryggen, besviken och ledsen om och om igen, berätta till sej själv, dom e inte värd dina tårar, och ända vänta på samma skit dag ut och dag in? och när personen som betyder mest bryr sig inte ens. När ska folk inse att det går inte att gömma sig bakom oskydiga ögon längre, när ska folk inse att stå för vad dom jör och berätta sanningen?
Javet att här egentligen inte är ett ställe att skriva ner långa "tyck synd om mig texter", men jag känner att jag måste få skriva av mig.

Jag kan inte beskriva med ord hur skönt det kommer bli 18 dar från nu, jag och madde i paradiset och alla problem, miljoner kilomerter bårta..på andra sidan jorden!

Det har varit en lång dag, en av de sämre kan man ve lugnt säga. Är iaf ledig imorgon, och jag är oerhört tacksam för timingen, det behöver jag.